charlotteerine

Dags att ta tag i saker och ting nu alltså! Sommaren-11 måste bli lite utav hakuna matata
Har lagt alldeles för mycket tid åt att förstå någon som inte går att förstå sig på.
Men iallafall, idag körde jag första pw för veckan, ska försöka klämma in minst fyra stycken. Kan bli svårt, kan bli svårt.. har du ett sånt hetsigt liv förstår ni..heh.
Bal på söndag med!!!!!sas76>/&&%
Drömt drömmar om att balklänningen blivit helt omsydd och ful, lipa sönder. Drömde även att jag glömt köpa väska och skor och får springa runt i stan fixad och leta efter det, hittar inget, lipar sönder.
Ser lovande ut detta...

Dags att sova!

Om jag skulle bestämma mig för att komma ihåg denna dagen år 2012, då skall jag komma ihåg den som;
Dagen jag nästan vann i Tv-spel.

Plats: Le Ante's place.
Spel: Pokémon.
Bästa spelare: JAG.
Sämsta spelare: Ante.
Bästa grenar: Fisken & gräva.
Sämsta grenar: Maten, stenarna.
Jämna grenar: Alla de andra, fast att jag var bäst ändå.
Vinnare: Ante.
Förlorare: Den gula.
Matchens lirare: Madelene!!

Nu då? Vinar.
Kvällens låt: The Knife-heartbeats.

Bestämt mig för att börja skriva lite varje dag, så jag nästa år kan se tillbaka och komma ihåg år 2011.

2010 finns bara små stunder kvar som jag lagt på minnet, mest från det senaste halvåret. Den första halvan var som man brukar säga ''a living hell''. För att inte tala om år 09. 
2010 var en bättring, men jag försvann ett tag där, och blev tjejen jag var 07-08, vilket inte heller är något jag strävat efter direkt. 
Men i mitten av augusti 2010 hittade jag tillbaka till mig själv igen, och det har väl gått upp och ner men har för det mesta gått som det ska.

Har börjat tappat greppet om lite saker, som min framtid, men jag får ta dagarna som de kommer nu framöver.
Nu ska jag iallafall iväg till moster och vina.



behöver vår.

Tänk så värdefullt ett liv kan vara, hur en enda människa kan betyda så mycket för en annan.
''Ta vara på det man har''
det är något man tar för givet, något jag tar för givet. För aldrig trodde väl jag, eller vi, att den dagen skulle komma. Och aldrig trodde väl jag, eller vi, att någon som stod en så nära intill hjärtat, skulle försvinna och vara längre bort än någonsin.

Jag kommer ihåg allt så väl, när vi barn samlades i soffan i ''pojkarnas'' rum, som vi alltid kallat dem, för att det var något ni hade att berätta..
detta är en utav de värsta stunderna i mitt liv, en utav de mest smärtsamaste, hemskaste och chockerande ögonblicket jag varit med om.
Att försöka andas medans man kvävs av gråten som fyllt hela halsen. Att inte kunna se, för tårar inte längre är tårar, utan en rinnande fors genom ögonen.
Det fanns inget stopp, inget slut, ingen jävla stans att ta vägen! Evigheten hann ikapp en och skavet i hjärtat är kvar än, det där jävla skavet om att man ska ta vara på det man har..
för att rätta mig själv, det man hade.

Alla dessa tankar, funderingar och frågor utan svar. Den ständiga frågan, varför?
Jag saknar förståelse.

Att allt kan förändras på en minutsekund.
Att ordet finns inte mer, ständigt dyker upp när man minst anar det.
Att ha skapat sig en förmåga att tänka två tankar samtidigt.
''Vad ska jag ha till frukost idag?(finns inte mer)''
''Jag får inte glömma att ta med läxan hem''(finns inte mer)''
''Vad kul vi ska ha när vi går ut ikväll.(finns inte mer)''
''Finns inte mer.''


Ögonblick då man tappar taget om världen. Man faller.
Dessa ögonblick försvinner mer och mer med tiden, men jag kan fortfarande komma på mig själv att ha tappat taget, det finns inget att hålla sig i. Man står tom och ensam, bortom allt, ingen når in.
Behöver någon som tar emot när jag faller.
Men det var ingen som tog emot dig,
så..
låt mig falla. 





Dig ska jag alltid minnas. Här hos mig finns du alltid kvar, precis som igår, idag och imorgon.
Åt dig ska jag alltid gråta, sakna och sörja. Åt dig ska jag alltid le, skratta och må bra.
Men framförallt så ska jag leva.
Åt, med och för dig.

''Finns inte mer.'' Var det orden jag hörde.
''Finns.'' Blev det ordet som stannade kvar.

I dag fyller jag 18.

Mamma står i köket och bakar en tårta.
Mormor och morfar är här.
Min äldsta bror sitter vid datorn i sitt rum.
Den näst äldsta sitter i köket, precis som min äldsta syster.
Lillasyster, min minsta syster, sitter i sin barnstol vid köksbordet.
Min andra syster är i sitt rum och leker pippi långsturmp med sin kompis.
Min näst yngsta bror kollar på tv i vardagsrummet
Den yngsta brodern sover i sin säng.
Niklas är i köket och diskuterar med mormor och morfar om all snön.
Niklas som jag känt sen jag var 1.
Niklas. Nille.
Nille som alltid ska skratta och skoja med mig när jag är bakfull.
Nille som alltid kör mig över allt.
Nille som aldrig säger nej.
Nille som alltid gjort allt för oss barn.
Nille som sätter sin familj före allt annat.
Nille. Niklas.
Niklas som varit där för mig innan jag kunde gå på egna ben.

När jag gick och la mig i sängen i går så var jag 18. Vuxen.
Jag visste att jag skulle få fatta många mer beslut på egenhand nu.
Men jag trodde aldrig att jag skulle få fatta ett beslut så här stort redan nästa dag.

Jag trodde aldrig att ett enda sms kunde rubba hela vardagen.
Alla mina 18 år har jag vetat precis allting.
Fast jag egentligen aldrig vetat någonting.

Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte känna varken glädje eller sorg. Jag kan inte känna.
Hur ska man kunna gråta över någon man inte känner? Hur ska man kunna vara glad över någon man aldrig träffat?

Under alla mina 18 år har jag aldrig vetat något.
Utom en sak.
Niklas. Nille. har varit där för mig innan jag kunde gå på egna ben.