Utkast: 29 April 2013
Mitt framför mig sitter han. Med världens ledsnaste ögon som säger, eller ber om att jag ska vara tyst.
''Va tyst och säg inget, snälla säg inte att du gillar någon annan.''
Hans ögon säger det, så mina läppar säger inget.
Istället formulerar jag orden ''Nej, det gör jag inte'' och jag ser en lättnad och ett lugn som sprider sig över honom. Kanske lite av hopp med, hoppet om att det fortfarande kan bli vi igen. Fy fan vad jag borde få en fet jävla smäll över käften. Att jag kan ljuga så jävla lätt för någon som jag faktiskt bryr mig om egentligen. Men kanske var det därför jag ljög, för jag bryr mig. För att jag inte vill såra honom.
Mitt framför honom sitter jag och håller käften, ljuger honom rakt upp i ansiktet.
Han har ingen aning om att det aldrig kommer gå, att mitt hjärta aldrig slått så hårda slag som när jag sitter mitt emot en annan man.
Så där sitter vi, alla tre. Jag, han och otroheten.
Jag är så psykiskt jävla otrogen så det skär i mig. Jag vill så väldigt gärna älska denna mannen, för han älskar mig något fruktansvärt mycket. Men man kan inte tvinga sig till kärlek, och heller inte nöja sig.
Så här sitter vi, båda lika ledsna. För han älskar mig, men jag älskar inte honom. För jag älskar någon annan, som inte älskar mig.
''Va tyst och säg inget, snälla säg inte att du gillar någon annan.''
Hans ögon säger det, så mina läppar säger inget.
Istället formulerar jag orden ''Nej, det gör jag inte'' och jag ser en lättnad och ett lugn som sprider sig över honom. Kanske lite av hopp med, hoppet om att det fortfarande kan bli vi igen. Fy fan vad jag borde få en fet jävla smäll över käften. Att jag kan ljuga så jävla lätt för någon som jag faktiskt bryr mig om egentligen. Men kanske var det därför jag ljög, för jag bryr mig. För att jag inte vill såra honom.
Mitt framför honom sitter jag och håller käften, ljuger honom rakt upp i ansiktet.
Han har ingen aning om att det aldrig kommer gå, att mitt hjärta aldrig slått så hårda slag som när jag sitter mitt emot en annan man.
Så där sitter vi, alla tre. Jag, han och otroheten.
Jag är så psykiskt jävla otrogen så det skär i mig. Jag vill så väldigt gärna älska denna mannen, för han älskar mig något fruktansvärt mycket. Men man kan inte tvinga sig till kärlek, och heller inte nöja sig.
Så här sitter vi, båda lika ledsna. För han älskar mig, men jag älskar inte honom. För jag älskar någon annan, som inte älskar mig.
Jag kan inte nöja mig. Eller?
